Stämningsutskick

Världen

Sommarnätter i norden brukar i regel vara ganska trevliga, men just natten den 27 juli var allt annat än regelbunden. Solen hade gått ner för flera timmar sen, men himlen var ännu inte mörk, utan badade världen i ett dunkelt ljus. 

Det var som att dagen tvekade att släppa fram sin svarta syster, utan dröjde kvar, försiktigt avvaktande, väntande.

Kanske på människorna som vandrade uppför kullen. Alla oroliga, ivrigt diskuterande med låga röster. Pekandes upp för kullen, uppåt, på den blågråa klippan där mannen stod och väntade på dem, uppåt på himlen. På himlen som iakttog dem tillbaka med sitt stora röda öga. 

Månen blödde.

“Blodmåne!” Ropade en äldre kvinna i skaran. “Vad för jordsfrånvänd galenskap har drivit er till sådana tecken, tingsman?”

Vidar tittade ut över folkmassan som omringade klippan.

“Det var nödvändigt...”

Det här var hans uppgift och position. Att samla nordens framstående häxor, druider och schamaner till mötesplatsen vid kris och nöd. Det finns många sätt att göra detta på; allt från korpbud och vindviskande till drömvävande och molnbilder, men att blöda månen var enligt Vidar tämligen magstarkt. När ordern kom fanns dock inget annat än att lyda. Tinget skulle aldrig insistera på det ifall saken inte var allvarlig. 

“Jag tar över härifrån.” Rösten kom från bakom honom. En äldre kvinna klädd i en lång mörk klädnad passerade honom och ställde sig på toppen av klippan. 

“Ysra…” 

Hon var liten och hängde på sin käpp. Vidar var rädd att hon skulle ge vika och gå sönder, men när hon talade skallade hennes röst, djup och stark över kullarna.

“Jag förklarar blåkulla ting öppnat!”

Världen höll andan. 

“Du har vår uppmärksamhet.” fnyste en rödhårig man längst fram i massan som snabbt tystnade efter en kall blick från den gamla kvinnan.

Ysra skiftade sin vikt på sin käpp och tog till orda igen.

“Vi söker en person vid namn Are Barknagel.”

Viskningarna fick folkmassan att se ut som en uppretad myrstack, men tystnade strax igen.

“Den här individen har begått brott gentemot tinget, de våra och världsordningen så som den överses av oss.” 

Vidar fick en klump i magen.

“All information gällande Are som undanhålls tinget kommer besvaras med i synnerhet oerhörda konsekvenser. De som kliver fram och bidrar i sökandet efter den efterlyste kommer att belönas.”

Myrstacken var igång igen.

“Are skall när funnen, oskadliggöras och föras levande till auktoriteter.”

Den rödhåriga mannen tog ett steg fram.

“Så om jag hittar den här förbrytaren, vad kan jag förvänta mig för belöning och vad för ‘belöning’ kan Are förvänta sig?”

Ysra riktade blicken åt den unge mannen och log ett tandlöst leende.

“Din belöning skall vara en av kunskap och tillgång. Vad beträffar Are, är jag rädd att den enda belöning jag har att ge är ett bål.”

Skolan

Klockan slår över till hel, brevbäraren är sen idag. Undra om brevet kommer nu, har ju väntat hela sommaren.  Pirret i magen bubblar som sockerdricka och hjärtat tar ett extra skutt när posten dimper ner i brevinkastet. Väntan känns oändligt lång tills min mormor kommer in med posten i köket. Där är det! Brevet från Umbra Lyceum-Skuggakadamin. Loggan lyser av sin magiska kraft, i dess mitt står trädet Yggdrasil med sin prakt, jag har  fått det jag så länge väntat på! 


Förväntans vindar sveper in över vattnet likt en trolsk dimma. Vinden stannar till i den uråldriga askens krona, nästan som den vill visa vördnad,  för att sedan fortsätta över den välkrattade slottsgården och virvlar upp över de magnifika tornen som sträcker sig mot himlen.
Snart är salarna äntligen fyllda med härliga skratt, spännande äventyr och magi. Där nyfikenheten besvaras med kunskap och berättelser från förr.  Ljuvlig doft av nybakat bröd sprider sig i den stora salen och förberedelserna är full gång för att allt ska vara så bra det bara kan inför skolstarten.

I köket står den evigt lugna kocken med sin mullrande stämma och är i en djup diskussion med skolans känslomässiga kurator. I vanlig ordning står hennes hår åt alla håll, den ut kladdade gröna ögonskuggan lyser och det fågelbo som pryder hennes hjässa har ännu ingen fågel flyttat in i.

-Tycker du inte att det verkar lite underligt?

- Jo, men du vet hur det kan vara. Alla är på helspänd så här precis innan skolstart.

-Ja, det skulle kunna vara det. Men det känns som det något annat. Det är något som inte känns bra i magen.

-Äsch du inbillar dig bara, tänk inte på det nu. Det är viktigare att du gör som jag sagt denna gång, att hälsa försiktigt på de nya eleverna. Så det inte blir som förra året.

-Va, vad menar du jag hoppade ju bara fram och sa hej.

-Ja men du får tänka på att alla kanske inte har mött någon innan som dig.

-Nu, förstår jag inte vad det menar, men det blir säkert bra.
Kuratorn suckade djupt, jag får förbereda mig för anti-skrämsel brygd även detta år...

Stämningstext

Yggdrasil. Det sägs att det enorma trädet som växer på Umbra Lyceums mark är ett jordskott från själva världsträdet. Det är nu 7 år sedan den enorma asken sprack. Den natten rasade den värsta stormen som någonsin drabbat slottet och under vädrets väldiga makt kom murarna att darra i sina fundament. Hela skolans personal, hustomtar och hemliga välgörare var vakna och kämpade för att de beskyddade ritualerna inte skulle ge vika. Blixtarna hamrade mot sköldarna med styrka och precision som vore det en smed som försökte krossa skolan med sin flammande hammare. 

Det utbröt panik när den första läraren svimmade. Stenar lossnade ur muren och vågor slog meterhöga upp ur sjön. Den skyddade bubblan började krympa, fler lärare tappade koncentrationen och skräcken skymtade i hustomten Alvas ögonvitor. Snart, mycket snart skulle slottet stå helt utan skydd! Men just innan gränsen hunnit krympa innanför väggarna hördes ett fruktansvärt, öronbedövande oljud. Blixtarna hade hastigt bytt riktning och träffat sitt mål, Yggdrasil. Stormen drog därefter snabbt vidare och bedarrade i fjärran. Det trötta lugn som bara den som överlevt en katastrof kan känna började sänka sig över de som jobbar på skolan. Över alla utom skolans väsen, däribland ett troll som jobbade i köket och älskade det numera sargade och svartnande trädet. Han drog jämrande med sig ärkemästaren för att inspektera skadorna och nog blev dom förvånade när dom såg att ett stort klippblock nu spruckit fram ur trädet. Trollet kramade den rykande stammen, men skrek till när en flisa ur stenen fastnade i dess bröst. Upprörda och hetsigt mumlande försvann troll och ärkemästare in i slottet, medans övriga väsen vaktade det sargade trädet med sin stenhemlighet, nu blottlagd för omvärlden.